En bakterie som genmodifierar växter
När nytt DNA förs in i en organisms genom kallas det för transformation. Transformering med hjälp av jordbakterien Agrobacterium tumefaciens är en etablerad metod för att föra in nytt DNA i växter. Bakterien har en naturlig förmåga att överföra en del av sina gener till växtceller och integrera dem i växtens genom. Det orsakar en tumörliknande tillväxt kallad krongallsjuka eftersom bakterien fört över gener till växten som påverkar nivåerna av tillväxtreglerande ämnen. De får växtcellerna att dela sig okontrollerat. Dessutom för bakterien över gener som får tumörcellerna att producera ämnen, opiner, som den livnär sig på.
I biotekniska tillämpningar utnyttjas Agrobacteriums förmåga att föra över gener och integrera dem i växtens genom. De sjukdomsframkallande generna ersätts helt enkelt med en eller flera önskade gener av forskaren. Bakterien fungerar då som en “vektor” som transporterar in de nya generna i växtens genom.
Hur kan en bakterie flytta in sina gener i en växts genom?
Ett stort steg i växtforskningen och för möjligheten att förädla grödor med genteknik togs i början av 1980-talet. Då började man förstå i detalj hur Agrobacterium gör när den för över sitt DNA till växtens genom.
Bakterier har DNA dels i en kromosom och dels i ringformade strukturer som kallas plasmider. I plasmiderna finns till exempel gener som gynnar bakterierna i en viss miljö. Forskare fann att Agrobacterium har en ovanligt stor tumör-inducerande plasmid (Ti-plasmid) som bär på de gener som ska integreras i växtcellens DNA. De generna sitter i en del av plasmiden som kallas för transfer-DNA, eller T-DNA. Plasmiden har också gener för att producera virulensfaktorer som är de proteiner som guidar in bakteriegenerna i växtens celler.
När skadade växtceller skickar ut kemiska signaler aktiveras Agrobacteriums virulensfaktorer. De känner av de specifika sekvenser som omger T-DNA, klipper ut den regionen från plasmiden och guidar sedan in T-DNA från bakterien in i växtcellen. Inne i växtcellen för sedan virulensfaktorer T-DNA vidare in i cellkärnan där det integreras på ett slumpmässigt valt ställe i växtens genom. Här uttrycks sedan bakteriens gener och ger då upphov till en tumör.
Agrobacterium utför på så vis horisontell genöverföring och är därmed en naturligt förekommande genmodifierare. I och med att det nu finns fullständiga DNA-sekvenser för många olika växters genom kan man se att den här bakterien har varit flitig med att flytta in sina gener i olika växtarter. Läs mer på sidan Genetisk modifiering i naturen.
Bakterie i genteknikens tjänst
Genetisk modifiering av växter används inom forskningen för att öka kunskapen om geners funktioner och hur olika processer i växten regleras genetiskt. Genetisk modifiering kan också användas praktisk för att utveckla växter med egenskaper som ökad resistens mot sjukdomar och skadegörare, tolerans mot ogräsmedel, förbättrad näringskvalitet eller bättre anpassning till klimatrelaterade stressfaktorer som torka och värme. Läs mer om växtförädling med konventionella och gentekniska metoder på sidan om växtförädling.
Agrobacteriums naturliga förmåga att föra över och integrera gener i växters genom gör att den ofta används för genetisk transformering i både växtforskning och växtförädling. Det är möjligt eftersom bakterien inte känner någon skillnad på vilka gener som finns som T-DNA. Den för alltså lika gärna över den eller de gener forskaren väljer, som sina egna.
Med hjälp av genteknik har man ändrat Agrobacteriums stora Ti-plasmid för att göra den enklare att arbeta med i labbet. Man har till exempel delat upp den på två mindre plasmider i stället, en med generna som kodar för virulensfaktorer och en mindre plasmid som bär på T-DNA. I T-DNA-plasmiden har man tagit bort bakteriens tumörframkallande gener och i stället satt in en så kallad markörgen. En markörgen gör det möjligt att skilja ut de växter eller växtceller som blivit genetiskt modifierade. Det kan till exempel vara en gen som ger motståndskraft mot ett ogräsmedel.
Det finns numera olika T-DNA-plasmider som är skräddarsydda för olika ändamål, och ofta har de också speciella sekvenser som underlättar för forskaren att sätta in en ny gen i plasmidens T-DNA-region, bredvid markörgenen. När det är klart för man tillbaka plasmiden till Agrobacterium och låter bakterien infektera växten.
Många växter kan modifieras av Agrobacterium
Agrobacterium infekterar en hel del olika växterarter, till exempel forskarnas favoritmodellväxt, backtrav, Arabidopsis thaliana. För att backtrav ska infekteras och bilda genetiskt modifierade frön räcker det att doppa växten när den är i knopp och precis ska börja blomma i en Agrobacterium-soppa. De flesta andra arter är betydligt mindre mottagliga.
För att kunna infektera mer motståndskraftiga växter, eller för att infektera växtceller utan att växten behöver gå i blom och bilda frön, så kan man använda cell-och vävnadsodling. Då låter man Agrobacterium infektera exponerade celler av bladdelar eller tunna stammar, som behandlats så de är sterila, och odlas i burkar på näringsmedium. Man kan också infektera enskilda växtceller som fått sin cellvägg upplöst, så de bara omges av sitt plasmamembran på samma sätt som djurceller. Sådana växtceller kallas för protoplaster. En lösning med Agrobacterium kan tillsättas till vävnadsdelarna eller protoplasterna, och bakterien kommer då infektera de celler den kommer i kontakt med när de samodlas.
De infekterade och modifierade cellerna flyttas sedan till nytt näringsmedium med hormoner som stimulerar celldelning och rot- och skottbildning. I det här steget vill man också skilja ut de celler som modifierats från sådana som inte gjort det. Beroende av vilken markörgen man använt kan man till exempel tillsätta det ogräsmedel som modifierade celler ska vara okänsliga mot. Då dör alla celler som inte tål medlet, och bara de modifierade fortsätter dela sig. När sedan rötter och skott bildats kan de modifierade växterna flyttas över på jord och odlas vidare.
Genkanoner skjuter in DNA i växtcellen
DNA kan också föras in i växtens celler utan att ta hjälp av en bakterie. I stället kan man använda en så kallad genkanon för att skjuta in mycket små guldpartiklar täckta med DNA i växtceller. Väl inne i cellerna kan DNA sedan integrera i växtens genom. Det här kan fungera också på växter som Agrobacterium har svårt att infektera. Det är också ett sätt att föra in större DNA-bitar med flera gener, än vad Agrobacterium klarar av. Med en genkanon kan man också föra in DNA i den del av växtens genom som finns i kloroplaster eller mitokondrier. Ett problem med metoden är att det ofta integreras många kopior och att det DNA som förs in kan bli omstrukturerat på ett sätt som är svårt att förutsäga.
Andra sätt att genetiskt modifiera växter är att utsätta protoplaster (växtceller utan cellvägg) för en elektrisk puls eller behandla dem med ett medel, som gör att DNA tas upp över plasmamembranet. Man har också använt sig av mikroinjektion för att direkt föra in DNA i cellen. Nya metoder för genetisk transformering utvecklas hela tiden eftersom det är så grundläggande för forskning på och förädling av växter.
CRISPR/Cas9 kan föras in direkt i växtcellen
Protoplaster kan relativt enkelt fås att släppa in DNA, men även proteiner och RNA-molekyler kan tas upp. Det här är viktigt när man vill använda gensaxen CRISPR/Cas9. Med en gensax kan man förändra växtens genom utan att föra in något nytt DNA. Det kallas genomredigering och i korthet så går det ut på att ett guide-RNA bestämmer var Cas9-enzymet ska klippa upp DNA-strängen. Växtcellen ser sedan till att laga ett sådant DNA-strängsbrott. Det ger ofta upphov till en ändring i DNA-sekvensen, en mutation.
Mer information finns på sidan Gensaxen CRISPR/Cas9 – Gentekniknämnden.
Ofta för man in CRISPR/Cas9-generna med hjälp av Agrobacterium, och då kommer de generna att integreras i växtens genom. För att bara behålla genomredigeringen men undvika främmande gener i genomet måste man sedan se till att bli av med CRISPR-generna. Det gör man genom att korsa den genomredigerade växten med den icke-modifierade varianten. Efter ett par generationer analyserar man sedan avkommorna, och behåller de växter som bara har genomredigeringen, men inte CRISPR-generna. Det här kräver förstås att man kan få växten att gå i blom och sätta frö.
Om man till exempel vill modifiera banan eller potatis som alltid eller ofta förökas vegetativt kan det förstås vara omöjligt eller besvärligt. Man kan då istället föra in guide-RNA och Cas9-enzymet direkt i protoplaster, och därmed undvika att någon gen behöver integreras i genomet. De här molekylerna kommer så småningom brytas ner, och enbart det jobb de utfört, genomredigeringen, blir kvar.
Uppdaterad 2026-05-13